En dags "phuuu"

Det sägs att jag är lik min pappa, men jag kan inte riktigt se likheten...

Vi har inte skrivit så mycket de senaste dagarna vilket har en helt naturlig förklaring. Vi har inte haft tid eller ork. 

Sedan Märta extuberades har läkarna lugnat sig med medicinerna och försökt trappa ner dem, vilket gjort att hon varit mycket mer vaken och haft en hel del abstinens. Vissa dygn har hon inte sovit alls utan bara gråtit skrikigt och ålat sig. När det varit som värst turades vi om att gå halvtimmespass, mer orkade man inte stå ut... Man kände sig som en skit, men att se henne med sådan ångest och inte kunna göra någonting är obeskrivligt fruktansvärt. Söndag eftermiddag vände det och hon sov hela natten till måndag. Vi kände sådan lycka!! Måndag och tisdag har hon sovit bra men varit väldig ledsen till och från, magen har varit som en ballong och vi tror att det är orsaken till gråten. Men det har varit överkomligt, vi har sluppit dom uppspärrade skräckfyllda ögonen.

Så blev det onsdag. En vecka sedan extuberingen och en väldigt lugn och nöjd liten tjej. Den klart bästa dagen sedan vi kom hit till Astrid Lindgrens Barnssjukhus =)

 Som om det inte kunde bli bättre idag så fick Märta ta sin pojkvän på deras första dejt till "blå rummet" idag!!  =)     (Jag har inte berättat det tidigare men Märta har en underbar liten Sam till rumskamrat och vi föräldrar har arrangerat en förlovning dem emellan ;)  Jag förvarnade Sams pappa att vi inte har så mycket till hemgift men han tyckte att hennes respirator kunde duga. Den är ju faktiskt värd nästan en halv mille)   Blå rummet är ett upplevelserum inne på lekterapin. En liten oas mitt i sjukhuset där man kan mysa och vila från allt vad sjukhus heter. 

Först satt vi där tillsammans föräldrar och barn och sedan fick vi en liten tid var för sig och vi hade jätte mysigt bara jag Simon och Märta. 

Just nu känns det faktiskt som att det inte kan bli bättre. Kanske lite ironiskt med tanke på att vi har en bra bit kvar men det här är den bästa dagen på såå länge att vi vågar inte riktigt tänka längre fram.