Det är nog allt lite förunderligt ändå, att man kan gå och tänka "sen, jag ska skriva lite, sen..."så många dagar i sträck.
44 dagar närmare bestämt.
Som min käraste sa häromdagen, "Sen har lurat många".
Hummm, värt att tänka på... älskling ;)
Senaste tankeväckaren; alldeles nyss skulle jag gå in på toa (och i vårt fall måste vi gå genom en liten hall för att komma dit). När jag öppnar dörren från köket in till den mörka hallen bereder jag mig på att tråckla mig fram för att ta mig in på toa (på grund av alltför många prylar på en alltför liten yta). När jag tänder lyset i hallen blir jag stående i dörröppningen en halv sekund förundrad över att den känns så stor, för det är städat i hallen och jag kan obehindrat ta mig fram till min destination (jag har städat idag).
Här kommer dilemmat... eller ilands problemet om man så vill...
När jag gick där över golvet visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta??
Vara glad över att det faktiskt är städat? eller gråta över att det så ofta är stökigt att det känns underligt när det väl är städat??
Ja, jag valde det första så klart, och hoppades lite lätt att jag inte är helt ensam om att oftare ha det stökigt än städat hemma...
God natt / Elin
