Hej på er alla trogna läsare. Ja, det var ett tag sedan vi skrev. Sanningen är den att när vi fick åka ner på IVA i umeå igen gick luften ur oss föräldrar. Allt gick ju så bra... och så händer detta. Det blev nog lite för mycket för oss. Men det har hänt en hel del sedan vi skrev sist.
Märta blev frisk från RS viruset och lunginflammationen och vi fick lämna IVA efter 14 dagar och kom upp på barn 2 avdelningen (by by IVA for ever and ever).
Allt rullade på och vi började ställa in oss på att vi skulle bli kvar tills de tyngsta medicinerna var borta, minst. Jag ställde in mig på en låååång sjukhus vistelse, döm av min förvåning när barnläkaren säger
-vill ni inte åka på hem på permission över dagen.
-ja, de skulle vara riktigt roligt, när??????
-vad sägs om imorgon
-WATTT.... I MORGON???
De enda man vill är att få ta sin dotter hem, men när man ställs inför det faktum att det kan vara i morgon, betydlig
t snabbare än man någonsin kunnat tro, blir man riktigt skakig. Hur som helst trots alla frågetecken som tillslut blev utropstecken åkte vi hem på vår första permission den 3/3 2009 med mediciner och syrgas hack i häl och allt gick som en dans.
Efter det gick allting fort. Jag tror Märta var lika less på sjukhus som vi var och kände att hon ville hem, för hon tillfrisknade väldigt snabbt efter första permisen. På bara några dagar kom matlusten tillbaka och det lilla extra syrgasbehov som hon hade försvann.
Så fick vi äntligen packa våra väskor och åka hem på permission för att slutligen och till slut äntligen få bli utskrivna nu i måndags den 9 mars. Gissa om vi njöt =) Det fanns liksom något slags guld skimmer över hela tillvaron. Det var till och med en fröjd att få tuta på renarna som i vanlig ordning tagit över körbanan!! Home sweet home!
Det känns helt avlägset nu att tänka att vi för bara några månader sedan var rädda för att vi aldrig skulle få åka hem med vår dotter.
Märta är verkligen en överlevare!
Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för.
Tack för allt stöd som vi har fått av era inlägg, alla uppmuntrande ord, hälsningar och stöttande handlingar på olika sätt. Tänk va rika vi är som har sådana vänner!!!
Nu ser vi framåt och i nästa inlägg ska vi skriva lite mer om hur det går med Märtas Rehabilitering/återhämtning.
Vi ses och hörs, ha de bäst
Vi ÄR HEMMA. TJOHOO!!!!!
