Det känns som om tiden släääpar sig frammåt när man inte vet något och bara kan gå och vänta och vänta... trodde att vi skulle få svar från denna Dr Elliott igår em, men nu ser det ut som om det kan bli imorgon.
Märta har det relativt bra där hon ligger. Maskinen syresätter hennes blod bra och allt verkar fungera som det ska. Visst är det en tröst, men det sliter i hjärtat att se henne så här. Hon skulle ju precis börja krypa och prata och.... jag länktar efter henne så det gör ont!!!
Vi försöker fylla ut dagarna med att läsa för henne, sjunga sånger och fantisera om framtiden. Hon ligger bara där alldeles stilla utan att andas och bara blundar. Ibland vaknar hon upp lite och börjar fäkta med armarna,"maras" och tugga med munnen. Man ser verkligen hur obehagligt hon upplever alltihopa och helt maktlös står man brevid och försöker lugna. Ibland känns det bättre att inte vara där bara för det tar så hårt i hjärat att se henne men då kommer samvetet och lägger tyngd på börda och man får svårt att ens själv andas. Ibland gör det bara så fruktansvärt ont... men oftast håller man ihop sig själv och fortsätter att vänta och vänta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Fina ni..
Önskar så det fanns någonting mera konkret jag kunde göra för er alla.
Skickar över ett stort lass med STYRKE-kramar och tankar!
Kram // Magda.
Fy alltså, FY! Jag lider med er och önskar att jag kunde göra något! Jag vill inte ens försöka tänka mig hur det känns för er, och problemen med vår oerhört arga lilla unge här hemma känns futtiga nu. :(
Ni kanske redan har hittat den, men om inte vill jag tipsa om en internetväns blogg om hur det är att få en prematurbebis : http://prematurbloggen.wordpress.com/
Hon ger snart ut en bok i ämnet också, hon är fantastisk på att skriva om känslor!
Ta hand om er!
/Caroline Ahlénius
Skicka en kommentar