Phuu....

Idag när vi kom ner till Märta mötte vi dr Palle med glimten i ögat och gnuggandes sina händer. Palle är överläkare och en av "grundarna" av ECMO här i Stockholm och vi diggar honom skarpt (vi gillar för övrigt alla sex  läkarna mkt bra). Han meddelade oss att natten förflutit lugnt och att han var sugen på att se om Märta Kristin var redo att gå av ECMO idag. Pirrigt värre... De började med lite justeringar, sänka pumpen, dra ner på gaserna till "lungan"mm. Till en börja gick det bra men efter någon timme blev hon stressad och de blev tvungna att backa ett steg. Hon var helt enkelt inte redo ännu. Nu när vi fick en liten inblick i hur de gör när de sk "går av ECMO" känns det lite lugnare. De tar ett steg i taget för att se vart det leder, men enligt Palle är det till sist magkänslan som avgör...  

Jag förstår att det inte är lätt att förstå vad det är som försegår här och det är lite frustrerande att inte kunna berätta. Men alltihop är alltför komplext och det går inte ens försöka att förklara.  

Jag tänkte att jag i alla fall kan visa lite hur vardagen ser ut här.

Här tillbringar vi större delen av dagarna. Längst till höger är sugen för att suga lungorna och mun och svalj och högst upp på stången hänger Märtas sondmat och droppar ner i mage

n. Därefter kommer min älskade man som oft

ast sitter med sin nya hobby, korsordst

idningen. Bakom honom finns det en respirator som inte syns och till vänster om honom ligger vår älskade Märta Kristin som inte heller syns på grund av droppställningen med medeciner i förgrunden. Till vänster om sängen är själva ECMO maskinen och längst ut till vänster är dialysmaskinen EVA (EVA efter en grinig förestondare som krånglade lika mkt som mskn).

Här ligger hon vår lilla ängel. Kanylerna går in precis nedan för örat på halsen och man ser tydligt skillnaden på färgen på venöst och artärielt blod.

För att inte slangarna som hänger 

ner ska dra i kanylerna i halsen är de upp bundna nere vid sängkanten och för att det inte ska bli vajsing med blodtrycket är sängen väldigt hög och där av stepup brädan på golvet på den övre bilden.

Här är den konstgjorda lungan där de kan lägga till och ta bort O2 och CO2 och pumpen som drar runt blodet. 

Så den slutliga bilden som förmodligen ser ut som den tråkigaste men som vi suttit och stirrat in i de senaste dagarna och som vi till slut fick jubla över... Respiratormonitorn. Bara kort, 47 och 45 längst mer till höger säger oss i detta ögonblick hur mkt luft hon får i/ur sig och den mittersta gröna linjen har viss rosa toning  på vissa ställen som säger att det är Märta som tar initiativ till att andas och inte bara respen.... Dessa små siffror är det alltså gjort oss så lyriska och som gör att vi till och med kan se vägen hem inom en rimlig framtid.... 

Stor kram på er alla!! och ett gott nytt år får jag önska nu när klockan har hunnit bli "ny dag" och det är den sista på detta året!! Nu ska jag ner och säga god natt till min minsta älskling (den stora snarkar redan här bredvid). God natt gott folk!