Så här började det…
Det var en varm härlig sommardag jag och Simon hade precis ätit en mycket god och romantisk… skoja bara J vi hoppar en bit framåt i historien. Beräknad nedkomst för vårt lilla barn var den 24 mars och vi var oerhört glada än om man hade en del funderingar på hur vi skulle klara detta stora ansvar.
Min graviditet hade gått väldigt smidigt utan komplikationer och större besvär. Jag pluggade på som vanligt och hade knappt tid med att känna efter hur det var att vara gravid. "Efter jul..." intalade jag mig, "Efter jul ska jag vara gravid och ta tag i allt som ska tas tag i". Allt rann på som vanligt kändes det som. Enligt barnmorskan såg allt väldigt bra ut än om jag hade en lite liten mage vilket jag även fick höra av typ alla runtomkring mig. Tog inte allt för hårt på saken utan tröstade mig med att jag så småningom ändå skulle bli trött och less på magen och att vara gravid som alla andra gravida (hade då främst mina kära svägerskor och deras erfarenheter i åtanke).
Så kom "efter jul" och jag insåg att det inte var långt kvar nu. Knappt tre månader, och vi började på allvar planera städning, bakning, syning och eventuella inköp. Den 14 januari, efter en hel del om och men, hittade vi och köpte en barnvagn. Vi kände oss mycket nöjda med att vi i tid klarat denna första prövning som föräldrar (de som köpt en vagn vet vad jag menar och vad det innebär att trassla sig igenom barnvagnssnårskogen…). En vecka senare, måndagen den 21 januari klockan fem på morgonen vaknar jag med kraftiga blödningar och en övertygelse att vi inte hade något barn kvar. Jag bad om hjälp till min Gud, och om ett livstecken från vårt barn. Som svar på bön fick jag en rak höger inifrån magen och har nog aldrig varit mer tacksam...
Sedan bar det av med ambulans till västerviks sjukhus där jag efter diverse undersökningar blev satt på dropp och beordrad totalt sängläge. Inte stå, inte sitta, inte äta, inte dricka, inte duscha, inte gå på toa. Det blev en ny efarenhet kan jag säga, men en nyttig en. Detta på grund av att blödningarna inte ville sluta och att jag inte hade något vatten kvar, men allt verkade vara bra med barnet. Nu började den stora väntan på att se vad min kropp kombinerat med bebin hade tänkt göra härnäst och det visade sig fyra dagar senare. Torsdag eftermiddag fick jag en sammandragning som inte ville släppa och hjärtljuden på barnet gick ner. Efter det gick allt väldigt snabbt och jag tror inte att jag kom ihåg allt ens fast jag var vaken under hela tiden. Det blev i alla fall akut kejsarsnitt och 12 minuter över tre föddes våran dotter!!!
Det var en varm härlig sommardag jag och Simon hade precis ätit en mycket god och romantisk… skoja bara J vi hoppar en bit framåt i historien. Beräknad nedkomst för vårt lilla barn var den 24 mars och vi var oerhört glada än om man hade en del funderingar på hur vi skulle klara detta stora ansvar.
Min graviditet hade gått väldigt smidigt utan komplikationer och större besvär. Jag pluggade på som vanligt och hade knappt tid med att känna efter hur det var att vara gravid. "Efter jul..." intalade jag mig, "Efter jul ska jag vara gravid och ta tag i allt som ska tas tag i". Allt rann på som vanligt kändes det som. Enligt barnmorskan såg allt väldigt bra ut än om jag hade en lite liten mage vilket jag även fick höra av typ alla runtomkring mig. Tog inte allt för hårt på saken utan tröstade mig med att jag så småningom ändå skulle bli trött och less på magen och att vara gravid som alla andra gravida (hade då främst mina kära svägerskor och deras erfarenheter i åtanke).
Så kom "efter jul" och jag insåg att det inte var långt kvar nu. Knappt tre månader, och vi började på allvar planera städning, bakning, syning och eventuella inköp. Den 14 januari, efter en hel del om och men, hittade vi och köpte en barnvagn. Vi kände oss mycket nöjda med att vi i tid klarat denna första prövning som föräldrar (de som köpt en vagn vet vad jag menar och vad det innebär att trassla sig igenom barnvagnssnårskogen…). En vecka senare, måndagen den 21 januari klockan fem på morgonen vaknar jag med kraftiga blödningar och en övertygelse att vi inte hade något barn kvar. Jag bad om hjälp till min Gud, och om ett livstecken från vårt barn. Som svar på bön fick jag en rak höger inifrån magen och har nog aldrig varit mer tacksam...
Sedan bar det av med ambulans till västerviks sjukhus där jag efter diverse undersökningar blev satt på dropp och beordrad totalt sängläge. Inte stå, inte sitta, inte äta, inte dricka, inte duscha, inte gå på toa. Det blev en ny efarenhet kan jag säga, men en nyttig en. Detta på grund av att blödningarna inte ville sluta och att jag inte hade något vatten kvar, men allt verkade vara bra med barnet. Nu började den stora väntan på att se vad min kropp kombinerat med bebin hade tänkt göra härnäst och det visade sig fyra dagar senare. Torsdag eftermiddag fick jag en sammandragning som inte ville släppa och hjärtljuden på barnet gick ner. Efter det gick allt väldigt snabbt och jag tror inte att jag kom ihåg allt ens fast jag var vaken under hela tiden. Det blev i alla fall akut kejsarsnitt och 12 minuter över tre föddes våran dotter!!!
Elin njuter av sina sugtabletter, medans Simon tvingas äta KEX CHOKLAD :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar