Hej på er alla trogna läsare. Ja, det var ett tag sedan vi skrev. Sanningen är den att när vi fick åka ner på IVA i umeå igen gick luften ur oss föräldrar. Allt gick ju så bra... och så händer detta. Det blev nog lite för mycket för oss. Men det har hänt en hel del sedan vi skrev sist.
Märta blev frisk från RS viruset och lunginflammationen och vi fick lämna IVA efter 14 dagar och kom upp på barn 2 avdelningen (by by IVA for ever and ever).
Allt rullade på och vi började ställa in oss på att vi skulle bli kvar tills de tyngsta medicinerna var borta, minst. Jag ställde in mig på en låååång sjukhus vistelse, döm av min förvåning när barnläkaren säger
-vill ni inte åka på hem på permission över dagen.
-ja, de skulle vara riktigt roligt, när??????
-vad sägs om imorgon
-WATTT.... I MORGON???
De enda man vill är att få ta sin dotter hem, men när man ställs inför det faktum att det kan vara i morgon, betydlig
t snabbare än man någonsin kunnat tro, blir man riktigt skakig. Hur som helst trots alla frågetecken som tillslut blev utropstecken åkte vi hem på vår första permission den 3/3 2009 med mediciner och syrgas hack i häl och allt gick som en dans.
Efter det gick allting fort. Jag tror Märta var lika less på sjukhus som vi var och kände att hon ville hem, för hon tillfrisknade väldigt snabbt efter första permisen. På bara några dagar kom matlusten tillbaka och det lilla extra syrgasbehov som hon hade försvann.
Så fick vi äntligen packa våra väskor och åka hem på permission för att slutligen och till slut äntligen få bli utskrivna nu i måndags den 9 mars. Gissa om vi njöt =) Det fanns liksom något slags guld skimmer över hela tillvaron. Det var till och med en fröjd att få tuta på renarna som i vanlig ordning tagit över körbanan!! Home sweet home!
Det känns helt avlägset nu att tänka att vi för bara några månader sedan var rädda för att vi aldrig skulle få åka hem med vår dotter.
Märta är verkligen en överlevare!
Vi har så otroligt mycket att vara tacksamma för.
Tack för allt stöd som vi har fått av era inlägg, alla uppmuntrande ord, hälsningar och stöttande handlingar på olika sätt. Tänk va rika vi är som har sådana vänner!!!
Nu ser vi framåt och i nästa inlägg ska vi skriva lite mer om hur det går med Märtas Rehabilitering/återhämtning.
Vi ses och hörs, ha de bäst
Vi ÄR HEMMA. TJOHOO!!!!!
6 kommentarer:
Märta, du är den starkaste vi vet!!!! Såå skönt att ni äntligen fått komma hem alla tre, fast vi saknar er i umeå... =) men njut av renarna ni så ses vi snart!
puss och kram!!!
Äntligen! Vilken fantastisk solskenshistoria det blev till slut! :)
Jag hoppas få träffa en nån gång framöver, jag har ju aldrig fått träffa den lilla kämpen.
Så fantastiskt underbart att äntligen få läsa detta inlägg som man gått och bett och hoppats på att få läsa..
Märta, du är en kämpe utan dess like! Och det är ni också Simon och Elin!
Många många Kramar!!
Hej!
Det känns som man vill springa runt pinnen vid Sergels torg, detta är ju större än ett VM-Guld.
Sååå roligt att höra detta glada besked, njut nu alla av luften runt "Strycken" och Hällnäs.
/Sven & Siri
Vem kunnde tänka att ni skulle vara hemma så fort, underbart!
Märta är verkligen en liten supertjej med enorma krafter. Så roligt att se henne så pigg och alert. Hoppas att jag någon dag får träffa er igen, men då inte på IVA.
Ta nu hand om varann och njut av livet och våren som nu snart är på väg.
*kram*
Oj vad skönt det måste va att komma hem! Jag tänkte på er när jag och Måns var inlagda på barn 2 avd i slutet på februari. Jag tyckte det va så långsamt, och jobbigt. Och ni har haft det så i flera månader. Jag fattar inte hur ni har klarat det?! Man måste ju, men ändå! Vi låg ju bara i ett dygn dessutom. Men jag han ju inte få med mej några grejer, så det blev som så konstigt.
Men vad kul att höra att ni äntligen fått komma hem! :)
Skicka en kommentar